Jag är en brottsling nu... Ställer ni upp?

Jag vaknade för några nätter sedan klockan 03:00 av ett ohyggligt ljud. Först fattade jag inte varifrån det kom: 3:e våningen? Utifrån? Försökte somna om. Ljudet gav inte med sig: Var det ett stridshorn? En trumpet? Det förbannade tutandet fortskred och en ilska som endast drabbar den ofrivilligt nyvakne sköljde över mig som syndafloden. Jag slet på mig några trasor i raseri och kastade mig nedför trapporna: Vad var det? Varifrån kom det? Inte 3:an. Utifrån!

Ut for jag och märkte då till min förskräckelse att det var fest i korreköket på första våningen. Fönstret var öppet och någon utbytesstudent satt där och rökte. Andra fulla typer av modellen fotbollssupportrar vältrade sig i soffan inomhus.

Jag spände ögonen i fönstersittaren och frågade inkvisitoriskt: "Är det NI som för oväsen???" Han glodde lojt på mig och förstod inte vad jag sa, men någonting i mitt ilskna tonfall sade honom troligen vad saken gällde... "Is it about the trumpet?" I samma stund som jag avsett att börja snäsa, såg jag en av drasuterna i soffan lyfta en lång, svart plaststrut till sina läppar och stöta fram ett monstrum till oväsen! Det var ett sådant där satans otyg som kallas för vuvuzela! Det vill säga en jävla VM-plasttrumpet av det slag som förpestat varenda fotbollsmatch i Sydafrika på sistone.

Trots mitt yrvakna tillstånd förstod jag nu att det var dags att ändra strategi (berusade typer utvecklar ofta en immunitet mot förmaningar): "OH, a Vuvuzela! Cool can I try???". Trumpetaren svarade "Yeah... Ok... But be careful cause it's blablabla:s Vuvuzela...". "Yeah, of course!" sa jag entusiastiskt, och plasttrumpeten skickades över till mig.

I samma stund som vuvuzelan befann sig i mitt våld satte jag planen i verket. Det hypnotiska leendet utbyttes mot ett hatiskt och oförställt uttryck av äckel, varpå jag utan ett ord vände på klacken och skyndsamt återvände in genom porten och upp för trapporna... Med vuvuzelan.

Det tog några sekunder för dessa arma fyllbultar att förstå vad som hänt (och med rätta! Inte hade de väl kunnat ana vilken diabolisk list som skulle drabba dem!) men strax hördes spring och skrik i både trapphuset och ute på gatan. De förstod att jag bodde i huset men visste inte i vilket rum. I vilket fall som helst var de alldeles för sent ute. Jag var redan inne på mitt rum, bakom min låsta dörr... MED mitt krigsbyte! Efter cirka tio minuters gastande från gatan i stil med "Fuck you, my vuvuzelaaaa!!!!" blev det tyst... Helt tyst.... En strålande framgång... Likt slaget vid Narva.

Morgonen efter ställde jag tillbaks trumpeten på köksbordet (och motstod en nästan övermänsklig, hämndlysten impuls att springa fram och tillbaka i korridoren och vråltuta tills varenda jävel var vaken) tillsammans med en lapp som löd ungefär som följer:

"Nästa gång ringer jag polisen och anmäler er för ofredande. Jag har väntat på en ursäkt att få driva en egen process. Jävla vuvuzela. Jag borde ha slagit sönder den av principskäl!"

Till historien hör att jag troligtvis gjorde mig skyldig till egenmäktigt förfarande (BrB 8:8) på grund av det olovliga tillgreppet men bristen på tillägnelseuppsåt (det var därför jag ställde tillbaks vuvuzelan dagen efter). Om polisen kommer och vill gripa mig... Kanske skjuta mig... Ställer ni upp och gömmer mig då grabbar?


/ Per