Life is beautiful! (Umbala fixar biffen)

Hejsan boys! Höjer här. Jag bara MÅSTE berätta om min kväll. Under kvällen har jag skrivit på mitt PM och det går något sådär. Det är ett återkommande problem. Men som Martin brukar säga; det är fint att lida. Det är dock inte PM:en som står i centrum här, det är vår underbara värld och de underbara människorna som befolkar den!

Kvällen började med att jag svettades över mitt PM. Efter några timmars läsande, strukturerande och svettigt hamrande på tangenterna lyckas jag skapa några A4 text (med 1,5 radavstånd självklart!). Under kvällen nyttjar jag även den box Umbala som blev över från middagen (tack Martin).

När klockan närmar sig nio och jag ska dra mig mot Ica för att handla verkar det plötsligt som om det som INTE får hända har hänt! Jag inte kan finna dokumentet som jag svettats över. "Kuken!" säger jag högt i lägenheten för mig själv. Jag börjar söka igenom datorn efter något som liknar det jag producerat. Jag hittar en del dokument, men fanimej inte rätt. Kuken...

Jag drar i mig ett glas vin till och ger mig fan på att det måste finnas någonstans. Sökandet får en sista chans, och denna gång ger jag ALLT! Och han som söker, han finner! Dokumentet är funnet! Nu kan jag andas ut. Drar i mig ett till glas vin. Men här finns ingen tid för ro, jag måste kvickt till ICA och handla!

Därefter kastar jag på mig kläderna men till min förvåning hittar jag inte mina handskar. Saaaatan tänker jag, Mary måste ha tagit dem. Jag reagerar blixtsnabbt genom att ta några av hennes vantar som ligger och skräpar i hallen. Nemas Problemas!

Hissen ner. Springer ut ett tiotal meter till cykelstället där min cykel står. Och vad hittar jag vilande på pakethållaren? Mina handskar! Jag har inte varit ute på över ett dygn och de har legat kvar hela tiden. Antalet personer som passerat och sett dem måste varit otaliga, men ändå ligger de och stilla väntar på mig. Halsen blir torr, ögonen fylls av väta och min själ darrar. Jag har ALDRIG blivit rörd på detta sättet tidigare. I ett ögonblick förväxlas min cynism till en tro; en tro på att vi människor tillsammans kan överkomma de allra största av hinder, så länge vi gör det tillsammans. Min tro på människan och dess godhet är nu absolut.

Mänsklig godhet, tron på sina medmänniskor och några glas Umbala övervinner allt...