En ovanlig helg...

Kära hembygdsfränder,

det är med viss prestationsångest jag (Per) gör min entré på bloggscenen. Här har ni, grabbarna jag en gång växte upp med, i mandomen och helt oannonserat visat er vara stilister av rang. Likt en Tyresö-bloggens Ringo Starr får jag helt enkelt dra mitt strå till stacken efter bästa förmåga och sola mig i strålglansen från exempelvis exilbrodern Tomas vassa penna. Med den ambitionen skriver jag nu mitt första inlägg.

Jag har just varit med om några mycket händelserika dagar. Med en 25-årsfest på fredagen, en annan 25-årsfest på söndagen (samt ett egenhändigt ingripande med saxen mot min sedan så länge omhuldade rockabilly) och ett officiellt toastmasteruppdrag under lördagen däremellan har helgen, som man säger, tagit musten ur mig. Från den troféhylla som kallas veckosluet väljer jag att nu plocka ner lördagspokalen, putsa upp den och med viss självbelåtenhet (fast utan annat syfte än att stå i centrum) visa upp den för er.

Lördagen började tidigt. Klockan tio på morgonen skulle jag infinna mig på Stockholms nation för att med min co-toast gå igenom kvällens schema ännu en gång. För er som ännu inte varit toastmasters (det här var första gången för mig med), kan jag avslöja att uppdraget innefattar många timmars minutiös planering av ett middagsschema som i slutänden ändå går åt helvete.

Middagen i fråga var Uppsalas nyexaminerade juriststudenters diplomeringsmiddag - en stor tillställning med 267 gäster inklusive diplomandernas familjer och vänner. Ja, nu kanske ni undrar varför jag skulle vara toastmaster på en sådan baluns (det gjorde sannerligen jag!)... Jag är inte med i några föreningar och kände ingen av middagens övriga organisatörer. Nej, jag fick helt enkelt ett oväntat mail där en för mig nästan okänd kvinna berömde mig för att jag verkade vara en "kul och spexig kille" och frågade om jag var intresserad av uppdraget. "Jasså! Jasså minsann! Se på fan! Här får man minsann ett erkännande!" tänkte jag, fåfäng som jag är, och kände mig hedrad... Note to self: Om någon säger: "Du som är så stark, kan du lyfta den här tunga?" kanke man inte i första hand bör förstå det som en komplimang. Det kan vara en snillrikt uttänkt och slug plan för att mjuka upp allt motstånd och manipulera dig till att erbjuda hjälp utan att få någonting för det... Fast i mitt fall berodde det på att jag var "kul och spexig".

I vilket fall var planeringen i full gång. Sent anmälda gäster skulle planeras in, vår Power Point skulle gås igenom, en dator skulle fixas, en trollkarl skulle få teknisk support, okända talare skulle planeras in och en hel massa snapsvisor skulle repeteras. Till allas stora förtjusning gick hela middagen fint, fastän schemat överskreds med en halvtimme. Folk skrattar åt i princip vad som helst vid en tillställning av det här slaget. Sällan känner man sig så rolig, men faktum är att man inte alls är rolig... Man skulle kunna komma in på scenen och säga till exempel "Hej hej hej HEEEJ" och folk skulle tro att det var ett skämt, eftersom man säger det på en scen, och de skulle därför också ge god respons som om det hade varit ett skämt. Låt mig ge er ett smakprov på hur vi fick folk att skratta: "Om någon har läst internationell sjörätt här så kanske ni känner er extra glada över att nästa visa blir "What shall we do with the drunken sailor". Men vi ska inte sluta där! Vi ska vara så VÅG-HALSIGA att vi försöker klara av den i kanon... Så om ni på den här sidan av kandelabrarna sjunger med mig och ni andra sjunger med Jon så ska vi se om vi kan RO DET HÄR I LAND". Middagsgästerna: "Höhöhöhöhö"

Efter middagen och lite härjande på dansgolvet stod en handfull nyexaminerade jurister i Landskapssalen på Stocken och sjöng "Stad i ljus" av Tommy körberg med en fantastiskt pampig inlevelse. Jag och co-toastern kände att det var dags att gå. Inte vår fest längre liksom... Till råga på allt kunde vi inte serveras någon "Motherfucker" i baren (Jack Daniels och Tabasco), eftersom Stocken inte hade någon tabasco. Vi fick ta en Dräpare istället (En shot som jag vet att jag testade första gången på Lion Bar i Sthlm med Jörgen och Kopparna... Varpå jag kräktes ner 491:an om jag minns rätt) innan vi stormade ut och skrålade på gatorna i sann Chrille P-anda.

Nästa anhalt blev Snerikes nation. Inte heller de hade någon tabasco, vilket verkligen gjorde mig besviken... Det blev ingen Motherfucker den kvällen...

Klockan närmade sig 3 och det var dags att gå hem (03-släpp på Snerikan p.g.a. tidigare damsupé). Slut på kvällen tänkte jag... Men icke! En aning berusad traskade jag upp för trapporna till min korridor enbart för att finna två okända leggy blondes i mitt korrekök, tillsammans med en av de korrekillar, Johan, som jag ibland raljerar över på grund av hans jävla högljudda efterfester. Han var om möjligt ännu mer shitfaced än jag, och proklamerade att jag skulle vara med på klädpoker. "OH YEAH!!!" tänkte jag och sa "ja...visst. fast.. ja ok." för att inte framstå som desperat inför kvinnorna.

I Johans rum satt ytterligare några personer: De två blonda tjejerna visade sig vara rätt trista när det kom till klädpoker. Planen att få se lite hud slog tillbaks på mig själv, eftersom tjejerna inte ville vara med på klädpoker. De andra killarna var övertygade om att tjejerna skulle ändra uppfattning så snart ytnivån i deras glas börjat närma sig botten, varför de framhärdade att vi skulle starta utan tjejerna. Följaktligen satt jag och spelade klädpoker med två andra killar... Och hade två påklädda tjejer som satt och tittade på. Jävla skit... Till råga på allt förlorade jag de fyra första omgångarna... Efter ett tag dirigerades leken om till "snurra flaskan". En fantastisk kollo-liknande avslutning på natten kände jag. Men äh... Det var bättre än klädpoker med två killar. Och förresten ska jag inte låtsas som att jag hade tråkigt: Till och med könshomogen klädpoker var att föredra framför att "tänka på refrängen" i det läget! Knepet när man kör snurra flaskan med tveksamma deltagare är att vara obeveklig och rask. Säg något i stil med "den som flaskan pekar på får hångla med den där tjejen" och råkar det vara du som får äran så är du framme och tolererar inget tjafs. Det hela fungerar eftersom det var slumpen som avgjorde och inte du. När personen gett sig in i leken kommer hon att inse att det inte var så farligt ändå.

Spontant känner jag att efterfestandet har fått ett lite oförtjänt dåligt rykte... Som att det oftast bara innebär att man blir mer trött och bakfull dagen efter. En annan seglivad myt är att det krävs kvinnliga deltagare för att klädpoker ska bli roligt. Jag tror att det räcker med kvinnliga åskådare om man är lagd åt det exhibitionistiska hållet. Kalla mig pubertal, men de där lekarna är faktiskt inte alls dumma! Om man kan förmå helt okända människor att spela klädpoker och leka snurra flaskan med varandra skulle jag kunna tänka mig att börja utforska efterfestandets förunderliga värld mer ingående... Och vilken plats är bättre lämpad för detta än Uppsala?

/Per