Gary

Det är väldigt sällan jag skriver någonting här. Det är väldigt sällan jag tycker jag har något vettigt att skriva. Har jag likt så många andra drabbats av skrivkramp eller är det bara en släng självförakt som infekterat mig. Det är nog bara livet.

Där satt den, efter en lagom pretentiös inledning (mitt signum) så har jag bestämt mig. Ämne, idé och framför allt, en annan uppgift att försumma. Det var nämligen så att jag kom hem nu och i väntan på kaffet så slöddrade* jag igenom DN.se. Uppror i Kairo, het pasta och stigande matpriser. Men det var något annat som fick mig att överväldigas av melankoli.
I helgen dog Gary Moore.

Gary Moore, gitarristen från Belfast som spelat med (världens enda kända) hårdrocksbasisten Thin Lizzy. Men det är inte bara Gary Moore som är död. I en samtid där det högsta beröm man kan få är: ”du, oscar-adams-lindros-ray, det var en jävligt clean produktion” så kan jag känna att något har gått förlorat. Varför hör man aldrig ett riktigt schysst gitarrsolo nuförtiden? Det är inte ens okej att skoja om det. Vissa vill påstå att gitarronanin har varit död länge, andra eller kanske bara jag, skulle vilja datera början på slutet till den 4 december 1993. Eller kanske började klimat kallna redan den 2 juni 1987, då Andrés Segovia dog, trots att han i sammanhanget är ett sidospår.

Jag vet inte, jag saknar en svunnen tid. En förlorad värld, där hjältarna var av andra kaliber. Där marknadsföring bestod av en LSD-tripp, en flaska JD och ett sönderslaget hotell. Det kan kännas främmande, men filmen ”Revenge of the Nerds” har blivit en profetia med skrämmande många rätt.

Still got the Blues?
Martin


*slö-bläddra